Förhoppningar

Nyårsafton 2012

"Jag har inga förhoppningar på 2013. 
Det blir som det blir. 
Det värsta har hänt. 
Och inget kan bli värre".

Det har blivit den sista dagen på 2013.
Ett helt år utan den finaste dottern och systern.
Utan cancer, sjukhus och skräck.
Med djup sorg och saknad i varje andetag.

Ett helt år på sorgens resa.
Den som går upp och ner utan karta och kompass.
Som en berg och dalbana utan förare.
Hittills har det alltid gått upp efter ner.
Det ger mig hopp och något jag sakta börjar lita på.

Ett år där lillebror blivit storebror.
Slutat förskolan och börjat skolan.
Blivit lika gammal som storasyster när hon blev sjuk.
Och börjat sätta ord på saknaden, livet och döden.

Ett år som gett oss den finaste av gåvor.
En efterlängtad son och lillebror.
Och förälskelse, en avlägsen känsla från ett annat liv.
Före cancer, sorg och saknad.

Tacksam över att få känna den känslan.
Det ger mig hopp om liv.
Ett liv med sorg, saknad och glädje.

Livet fortsätter.
För att det måste det.
Och för att jag vill och vågar tro.
Jag har förhoppningar på 2014.

Fuck cancer!

Längtan

-Mamma, tänker du på Nora? frågar Ivar. 
-Ja, gör du? svarar jag. 
-Ja, och jag önskar att hon kom tillbaka.
-Ja, det gör jag med. Vad tänker du att ni skulle göra om hon var här?
-Jag vet inte. Jag vill bara att hon ska vara här. 

De kommer ofta nu, orden. 
Om längtan efter storasyster. 
Fint och smärtsamt. 

Fuck cancer! 

God Jul

Julafton, den andra utan.
Smärtsam.
Och fin på sitt sätt. 
Inte som förra, tack och lov. 
Inte som förrförra eller åren innan heller, tyvärr. 

Finaste Nora, önskar så att du var hos oss. 
Saknar ditt sätt, ditt skratt, dig. 
Och hur du skulle spelat med när tomten kom, för Ivars skull.
För din sista jul knäckte du gåtan, lyfte diskret på tomtens skägg och såg pappas stubb därunder. 
Älskar dig och saknar dig i varje andetag. 

Fuck cancer! 

Den vita blusen

Är ute på stan för att handla julklappar. 
Går in på klädbutikens barnavdelning. 
Snabbt går jag förbi tjejavdelningen och in på killavdelningen. 
Drar runt ett varv men hittar inget roligt. 

En stund senare blir jag ståendes för att vänta på hissen som aldrig kommer. 
Hissen som är placerad alldeles vid tjejernas kläder.
Mina ögon faller på en vit bomullsblus med puffiga ärmar och små stenar på. 

Jag får en enorm längtan efter att gå fram. 
Känna på den och leta fram hennes storlek. 
Det slår mig att jag inte vet vilken storlek hon skulle haft nu. 

Jag tittar bort. 
Och tar rulltrappan istället. 

Fuck cancer!

Sorgen

"Döden, döden, döden" del 7 om Sorgen. 

Svantes pappa berättar om hur sorgen inte går över. Men att den blir lättare att hantera över tid. Och när han åker ner i det djupa sorghålet får han inte längre panik för han vet att han tar sig upp igen. Det har han gjort många gånger förut. 

Det har gått femton år för Svantes pappa. För mig bara nästan två år. Men det han beskriver har börjat bli en insikt även för mig. Det att sorgen aldrig kommer gå över men att den blir lättare att leva med. Att man blir bättre på att leva med det som gör ont. 

I slutet av programmet avslutar reportern med orden,

"Vi fortsätter älska dom vi förlorat, det kan inte döden ta ifrån oss".

Nej, det kan inte döden ta ifrån oss. Aldrig någonsin. 

Fuck cancer!

Lära känna

-Mamma, när Harry blir större ska jag berätta för honom att jag hade en storasyster som är död nu, säger Ivar. 
-Ja, det får du göra fast hon är ju Harrys storasyster också, svarar jag. 
-Fast han har ju aldrig träffat henne. 
-Nej, det har han inte så du får berätta om henne så han också lär känna henne. 
-Men han kan ju inte lära känna henne för han kan ju aldrig träffa henne. 
-Nej, men han kan ju lära känna henne genom dig och dina minnen. 

Fuck cancer!

Tjugoen månader

Så var det här igen. Datumet. 
Dagar läggs till dagar och blir ännu en månad.  
Tjugoen månader utan min fina lilla tjej. 
Finaste Nora, älskar dig och saknar dig i varje andetag. 

Fuck cancer!

Värstascenario

Jag ser på "Döden, döden, döden" del 6 om rädslan för dödsögonblicket. 

Reportern berättar om sin egen rädsla för dödsögonblicket som hon ser som våldsam och hemsk. Hon samtalar med en psykolog och undrar varför hon har den föreställningen. Psykologen svarar att man ofta målar upp ett värsta scenario för det man är rädd för. Att det är ett sätt att förbereda sig på. Men att det sällan blir så hemskt som man fantiserat om. 

Att i tanken måla upp ett värstascenario är en strategi jag ofta använder mig av. Så när vi visste att Nora inte skulle bli frisk planerade jag i hemlighet för begravningen. Funderade på sånger, präst och kyrka. Som ett sätt att förbereda mig på det värsta av det värsta. Så långt kunde jag gå i tanken. 

Efter det var allt svart. 

Fuck cancer!

Aska

-Mamma, när man dör så ramlar fingrarna av från handen, säger Ivar.
-Jaså, gör dom? svarar jag. 
-Ja.
-Fast det tror jag inte att dom gör och inte om man kremeras och blir aska. 
-Nej, och Nora är ju aska nu fast jag har aldrig sett när hon är aska. 
-Nej, inte jag heller. 
-Fast dom som brände henne har ju det. 
-Ja, och sedan la dom askan i en vit urna som ligger i jorden nu. 
-Jag skulle vilja gräva upp urnan och hälla vatten på askan så kanske hon växer upp igen. 
-Ja, tänk om det gick. 

Tänk om. 

Fuck cancer!

Klump i magen

Harry är nyligen hemkommen och skriker som bebisar gör. Av knip i magen eller något annat.

-Mamma, det känns inte bra i min mage, säger Ivar. 
-Vad är det som inte känns bra? frågar jag. 
-Det känns som han ska dö eller något.
-Varför tänker du så?
-För att han kanske har en klump i magen som Nora hade.
-Är du rädd för det för att han skriker?
-Ja. 
-Fast det behöver du inte vara för bebisar har ofta ont i magen och skriker. Vi är inte oroliga för att han har en klump i magen. 

Inte nu.

Fuck cancer! 

Lägg till bildtext

Tacksam

Han är här nu, lillebror. 
Efter en lång och tung graviditet. 
Tung för att jag inte kunnat känna så mycket. 
Och för att jag oroat mig för hur det ska bli, vad jag ska känna och hur jag ska orka. 
För att sorgen har haft övertaget. 

Han är här nu och jag är lika förälskad som i de andra två.  
En fantastisk känsla mitt i allt. 
En känsla från förr, från ett annat liv, innan cancer. 
En känsla som inte tar bort sorg och saknad men som finns där parallellt. 

Han är här nu. 
Jag är tacksam.  
Och glad att jag vågade. 

Fuck cancer!

Knivhugg

-Du leker ju aldrig med mig, gråter Ivar.
-Men jag kan inte nu för Harry äter, svarar jag. 
-Det är ingen som leker med mig och du sitter bara och myser med Harry. 
-Jag vet att det verkar så men små bebisar äter väldigt mycket och det är bara jag som kan ge honom mat. Det gjorde du också när du var liten bebis och då tyckte Nora att jag bara satt och mös med dig. 
-Hemma i Salomons familj så har han alltid någon att leka med för han kan leka med sin syster men jag har aldrig någon att leka med. 
-Tänker du på Nora?
-Ja, om hon hade funnits så hade jag också haft någon att leka med och jag vill att hon ska finnas.

Som ett knivhugg. 
Rakt in i hjärtat. 
Jag kan inte hålla emot. 
Vi gråter båda två. 

-Ja, älskade Ivar det önskar jag också att hon gjorde så du hade haft någon att leka med. 

Fuck cancer!

Kontraster

Det ringer på dörren. 

-Ja, hallå, säger jag i porttelefonen. 
-Det är ett blombud, svarar någon.

Jag vecklar upp blompaketet och känner mig glad. Fina blommor från fina vänner med glada ord och grattis till det nya livet. Sist det kom mycket blommor var det med tankar och beklagande. Då vecklades blompaketen upp i ett bedövat tillstånd. 

Kontrasterna slår mig så starkt. 

Liksom husen som står alldeles bredvid varandra. I det ena har jag fått de finaste av gåvor, tre gånger nu. I det andra har jag tvingats ta farväl av en av dom. 

Den största lyckan. Den djupaste sorgen. 
Så nära. Så långt ifrån. 

Fuck cancer!

Tre barn

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan under den senaste veckan. 

-Så det här är tredje barnet? 

-Ja, det är det. 

-Jaha, då är syskonen förväntansfulla nu?

-Ja. 

-Hur gamla är dom?

-Ivar är sex år och Nora är död men skulle varit nio år nu. 

Ett leende ansikte förvandlas till ett förskräckt. Reaktionerna är olika. Några beklagar lite lågmält, några börjar prata fort och mycket. Ord som "hon finns med er" eller "nu har ni ett nytt litet liv att tänka på" och en klapp på armen relativt vanliga. 

Jag lägger ingen värdering på något sätt. Det är som det är. Jag har tre barn nu, två på jorden och ett någon annanstans. Alla tre i djupet av mitt hjärta.  

Fuck cancer!

Välkommen Harry

Välkommen Harry! 
Noras och Ivars fina lillebror. 
Född kl 09.29, 4160 g, 50 cm.

Bilden

Jag tittar på del fyra av "Döden, döden, döden". Den fina och viktiga programserien på SVT, public service när det är som bäst. Programmet handlar om att förlora ett barn. Reportern närmar sig det svåra på ett så fint sätt. Uttalar sådant som jag tänkt och sagt så många gånger. 

Så kommer den. Bilden på den lilla flickan och hennes pappa när hon precis har dött. Han omfamnar den lilla sovande kroppen och smärtan i hans ansikte är brutal. Som ett vulkanutbrott kommer gråten. Så mycket igenkänning. Jag ser och känner min lilla flicka som legat i min famn. Död.

Känslan av overklighet. Vad har jag varit med om? Hur kan jag stå upp?

Fuck cancer! 

Godnatt

-Godnatt min skatt, säger jag. 
-Mamma, jag vill att Nora ska komma tillbaka, svarar Ivar.
-Ja, det vill jag med.

Fuck cancer!