torsdag 31 oktober 2013

Skulle eller ska

-Mamma, Nora är ju nio år. 
-Nej, Nora skulle fylla nio år på fredag.
-Vadå skulle? Hon fyller ju nio år på fredag.

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer! 

onsdag 30 oktober 2013

Svart hål

Så var den i igen, kontakten. Känslan av att jag befinner mig i ett djupt svart hål. Jag söker och söker efter ett glädjeämne. Något litet, om så bara för en kort stund, men finner ingenting. 

Helgen tillbringade vi med tre fina familjer som alla mist flickor i cancer. Härligt häng med föräldrar och syskon. Sakta lär vi känna varandras flickor. De som kämpat den hårdaste av kamper men förlorat. Genom liknande upplevelser möter vi varandra och kommer nära på ett sätt man sällan gör. Känslomässigt tungt men fint. 

På fredag är det Noras födelsedag. Den andra födelsedagen utan. Tänker tillbaka på den för två år sedan. Den bästa av födelsedagar som vi visste sannolikt skulle bli den sista. En lycklig och levadsglad tjej full med liv och energi. Det känns ofattbart att jag stod upp, firade och fixade. 

När jag tänker tillbaka vill jag bara ligga ner. Dra täcket över huvudet och aldrig vakna mer. Av erfarenhet vet jag att det är en svacka som kommer gå över. Det kan jag tänka men inte känna. Vill bara ta mig upp igen. Upp till kanten på hålet och skönja ljus och liv. 

Fuck cancer! 

måndag 28 oktober 2013

Planering

-Ivar, på fredag är det Noras födelsedag.
-Ja, då fyller hon 9 år. 
-Ja, det gör hon. Vad tycker du att vi ska göra då?
-Jag tycker att vi ska slå in presenter och sätta på graven. 
-Det låter som en fin idé. Vad ska vi köpa tycker du?
-Hm, jag vet inte. 
-Kanske fina stenar och kulor att lägga i stenhjärtat?
-Nja, nej jag tycker det ska vara en leksak. 
-Vad då för leksak?
-Kanske lego?
-Ja, det är väl bra. Du kan ju bygga något fint som du sätter där. 
-Nej, det vill jag nog inte för jag vill inte att mitt lego ska blåsa bort. 
-Men om vi köper en fin legobyggsats som du tror att hon gillar. Så bygger du ihop den och sätter den på graven. 
-Ja, det blir bra. 
-Och så tänkte vi pärla "Fuck cancer" armband som vi gjorde förra året. Tycker du att det är bra?
-Ja, det tycker jag. 

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!

fredag 25 oktober 2013

Älskade Ivar, så fint!

Ivar skriver veckologg i skolan. 
På söndagar skriver vi tillsammans vad vi gjort i helgen. 
I skolan ritar han sedan något valfritt av det som hänt under veckan. 

Älskade Ivar, så fint. 

Fuck cancer! 



















torsdag 24 oktober 2013

Hon svarade inte

-Mamma, vi visste ju inte att Nora skulle dö?
-Jo, pappa och jag visste att Nora skulle dö. Fast inte när.
-Hur visste ni det?
-Läkarna talade om för oss att man provat alla mediciner men ingen lyckades ta bort de elaka tumörerna. Då visste vi att hon skulle dö men inte när.
-Fast hon dog ju inte då på kvällen. Hon dog ju först tidigt på morgonen.
-Menar du den sista natten på sjukhuset? När du var uppe på sjukhuset med mormor och farmor och vi berättade för dig att Nora nog inte skulle vakna mer?
-Ja.
-Kommer du ihåg det?
-Ja.
-Hur kändes det i dig då?
-Ledsamt.
-Vem berättade för dig att hon dött tidigt på morgonen?
-Ingen, det såg jag ju. Jag sa ju Nora, Nora men hon svarade inte.

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!



onsdag 23 oktober 2013

En årsdag

Två år sedan. 

Oktober 2011

Lungröntgen är gjord. För att utesluta att den envisa infektionen, som inte ens tre olika mediciner samtidigt biter på, orsakat lunginflammation. En sådan lunginflammation som utgör lika stort dödshot som resistenta tumörceller. Kanske är det inte helt sant men det är så jag har uppfattat det. 

Nora och jag ligger på sängen i vårt rum på avdelning 322 med öppen dörr. Vi är i vårt andra hem och har varit där så länge att det är skönt att ha öppen dörr och låta livet i korridoren få synas och höras. När vi själva vill. Jag ligger så jag ser ut i korridoren. Jag hör honom på håll, det signifikanta träskoljudet avslöjar vem det är. Han svänger in mot vårt rum, ser att vi läser saga, och svänger ut igen. Verkar inte vilja störa. 

Mitt hjärta dunkar, huvudet blir tungt och jag får tunnelseende. Jag försöker koncentrera mig på sagan. Fortsätter läsa men hör inte längre vad jag läser. Bilden och texten flyter ihop. Jag vet att en lungröntgen också kan visa något annat. Att den allra sista behandlingen som orsakat den svåra infektionen inte heller haft effekt. Att lungmetastaserna är oförändrade eller ökat. För jag har förstått att det kan gå fort på slutet. Då när tumörcellerna exploderar och utvecklar sig i en takt som inget kan hejda. 

Lite senare kommer han med träskorna igen. Vi går iväg till rummet bredvid. En sköterska stannar med Nora. Vi sätter oss ner i varsin fåtölj. Med varm blick tittar han på mig. Kansken är den ledsen också men jag vet inte, för jag kan inte läsa den. Det kan jag inte med någon av onkologerna. Kanske för att de är tränade i att ge de värsta beskeden till skräckslagna föräldrar. Inte för att de vill men för att de måste och för att de gjort det många gånger förut. 

-Det ser inte bra ut. Metastaserna har vuxit. Inte mycket men utan tvekan vuxit. Det betyder att den här behandlingen inte heller haft önskad effekt. Däremot hittade vi inga tecken på lunginflammation och det är bra, säger han med mjuk röst. 

Behandlingarna är slut nu. Det finns inget mer att göra. Det finns inga fler protokoll att tillgå. Beskedet jag fruktat allra mest har kommit. Det mikroskopiska hoppet är borta för alltid. Hon kommer inte bli frisk. Det sjunker in lite. Stannar upp på vägen. Jag längtar in till vårt rum. Till henne. Vill ta henne i min famn och aldrig släppa taget. Aldrig. 

Klockan är runt ett på dagen. Senare får jag veta att Marcus, vid samma klockslag utan att veta något om mitt samtal, fått något som kan kallas ett kraftigt blodtrycksfall där golvet försvann och hela rummet snurrade. 

Vi får fem månader till. Tre fulla av liv och två med smärta och ångest. 

Fuck cancer! 





lördag 19 oktober 2013

Nitton månader

Ännu en månad har passerat.
Nitton månader av saknad och längtan. 
Finaste Nora, vi älskar dig. 

Fuck cancer! 

tisdag 15 oktober 2013

Adjö, herr Muffin

-Ivar, det är dags att gå och lägga sig. Vad ska vi ska läsa? frågar jag. 
-"Adjö, herr muffin" för då tänker jag på Nora, svarar Ivar. 
-Men den hittade vi ju inte, den är troligtvis på landet. Ska vi läsa "När Annas syster blev sjuk" istället?
-Ja, för den betyder jättemycket för hon fick också cancer.
-Ja, Annas syster i boken fick också cancer. 
-Fast hon dog inte och jag vill att du läser om någon som dör för då tänker jag så mycket på Nora. 

På måfå fortsätter jag leta. Trots att vi letat och letat efter Muffin boken. Den som jag köpte när vi visste att hon inte skulle bli frisk. Som ett sätt att närma oss döden och öppna upp för frågor som aldrig kom. Fast boken lästes från pärm till pärm alldeles själv av den finaste sjuåringen.  

Plötsligt hittar jag den. Inkilad mellan några andra böcker. 

-Men, herregud här är den ju, säger jag. 
-Va, boken om Herr muffin, hittade du den? Vi som har letat och letat så, svarar Ivar. 
-Då läser vi väl den?
-Ja, för den handlar om ett marsvin som dör. Ett gammalt marsvin som fick ont i magen och sedan dog han. Och det har Nora också gjort och det är därför jag tänker så mycket på henne när vi läser den boken. 

Fuck cancer!







torsdag 10 oktober 2013

En viktig film

Ser en film om en tonårig cancersjuk tjej på svt2. En fin och viktig film om en kämpe som behandlats på samma avdelning som oss. En film om kampen mot cancer från en tonårings perspektiv. Likt. Och olikt.

Minnen väller över mig. Scener från rum vi bott i, sängar vi sovit i, korridorer vi gått i, tv apparater vi tittat på. Alla små detaljer. De blå lakanen, skåpen med rena lakan och handdukar, pysselskåpet, akvariet och blå soffan i köket. Personal som tillhört vår vardag. Entrén med stora skeppet. Sjuksköterskor med rondskålar och dropp, känslan av att det är oss de kommer in till. Den finaste av läkare, hon som orkar lyssna, svara ärligt och ge varma kramar. Jag känner lukten av sjukhusmat och handsprit, hör ljudet från droppmaskinen, prasslet av skyddshandskar och ser henne framför mig. 

Jag skriver till en fin vän. Beskriver hur den där tiden känns som ett helt liv. Som en hård kärna där före och efter flyter runt omkring som ett slags universum.

Känner en enorm längtan tillbaka. Till livet då kampen pågick och hoppet fanns.
Liksom skräcken, lyckan och hon. 
Min finaste Noris. 

Fuck cancer!



söndag 6 oktober 2013

Grader i helvetet

-Alltså det värsta som finns är att få cancer och dö, säger Ivar till den lille fine kompisen.
-Nej, det värsta som finns är att nudda lava för då får man både ont och så dör man, svarar kompisen. 
-Fast ännu värre är att få ett stort stenblock i huvudet och dö.
-Ja. 

Fuck cancer! 

lördag 5 oktober 2013

Rum utan flicka

En bäddad säng med gosedjur på rad. Hyllor med barbiedockor, böcker och spel. En garderob full med kläder. Mysigt, ombonat och flickigt. Ett rum i väntan på en flicka. 

Jag ser det på nyheterna. Rummet utan flickan. Hon som väntar på sin mamma och pappa. Om knappt två veckor ska dom komma och hämta henne, det har dom lovat. I ett fotoalbum har hon bilder på mamman och pappan och sitt nya hem. Bilder som hon ofta visar och berättar om för personalen på barnhemmet där hon bor. 

Barnhemmet som ligger i Ryssland där man nu har stoppat alla adoptioner till länder som erkänner samkönade äktenskap. Där den egna befolkningens adoptionsvilja är låg för att man är rädd för sjukdomar och dåliga gener. Landet där man inte tycker att kärlek är det viktigaste som finns för ett barn. Där man struntar i de tretton som fått träffa sina nya föräldrar och redan kallar för mamma och pappa. För att de nya föräldrarna bor i ett land där man värnar om människors lika värde och inte tycker att kärlek har med kön att göra. 

Den sitter kvar på min näthinna. Bilden på de ledsna föräldrarna med det ombonade rummet. Rummet som utstrålar kärlek och längtan. Känslan är smärtsamt lik min egen. Likt men ändå olikt. För jag behöver inte fundera på om min flicka undrar varför jag inte kommer och hämtar henne som jag lovat. Jag behöver inte bära känslan av att svika ett litet förväntansfullt barn som längtar efter sin mamma och pappa. 

Jag kan aldrig få hem min flicka hur gärna jag än vill. Med en flygbiljett kan de få hem sin. Om inte landet haft en så inskränkt regim. 

Det går inte att stoppa. Känslan blir övermäktig och gråten kommer. Jag blir så ledsen för flickans skull. För hennes föräldrars skull. Och för alla andra barn och längtande föräldrars skull. Ledsen och fruktansvärt arg.

tisdag 1 oktober 2013

Blir jag någonsin fri?

Jag hämtar Ivar i skolan. En av de fina lärarna sätter sig ner på trappan i kapprummet och pratar med oss som de brukar göra vid lämning och hämtning. 

-Jag tänkte att vi kanske kan ta ett samtal, skulle ni vilja det? frågar läraren.
-Ja, gärna, svarar jag.

Jag tittar på henne. Något händer inom mig. Rädsla. Flyktkänsla. Jag förflyttar mig själv upp i huvudet. Försöker resonera och vara logisk. 

-Kan en onsdag vid den här tiden passa? frågar hon.
-Ja, det passar bra, svarar jag med ett leende. 

Varför ser hon allvarlig ut?

-Mamma, kan vi gå nu, säger Ivar och drar mig i tröjan. 

-Ska vi säga nu på onsdag? frågar hon. 
-Ja, det gör vi, svarar jag.
-Fint då säger vi så.

Jag är på väg att vända mig om. Snabbt bestämmer jag mig.

-Är det något särskilt du vill prata om, frågar jag.
-Nej absolut inte, jag tänker mig bara en uppdatering om den här första tiden, svarar hon.

Den rinner av mig. Rädslan. Varningsklockan tystnar. Trycket i huvudet släpper. Jag känner mig fånig. Vad trodde jag? Att hon ville prata om röntgenbesked, byte av behandlingsprotokoll, informera om behandlingar som inte har effekt, om tumörer som vuxit, att mitt barn inte kommer bli friskt. Nej, det trodde jag såklart inte. Inte med huvudet men med hela min kropp. 

Blir jag någonsin fri? 

Fuck cancer! 



Skriv ut