onsdag 20 juli 2016

Jag säger bara lyssna!

Jag säger bara lyssna på när Emil Jensen sommarpratar i Sommar i P1. 

Emil pratar bland annat om hur det är att sörja en älskad storasyster och bästa vän. Hur lätt det är att trösta någon som gråter men inte lika lätt att trösta någon som inte gör det. För när man varit ledsen länge så gråter man inte.

"När någon är riktigt ledsen riktigt länge märks det knappt. Den blir bara lite lite tråkigare, lite sämre lyssnare, lite mer benägen att titta på skidskytte på förmiddagarna och lite mindre benägen att spela piano och hur tröstar du någon från det?

När någon är riktigt ledsen riktigt länge blir den lite sämre på att komma ihåg andra människors födelsedagar, lite sämre på att upptäcka torrt snor i näsan, den får lite narigare nagelband, lite sämre hud och lite knarrigare och monotonare röst, den blir lite lättstöttare, lite skiträddare, lite bekräftelsesökande are och lite sämre på att böja adjektiv.

När någon är riktigt ledsen riktigt länge köper den sig ett par knallrosa brallor för att övertyga sig själv om att den är på topp. Och hur tröstar du någon för att den har rosa brallor." citat Emil Jensen Sommar i P1 2016.

Fuck cancer!

söndag 17 juli 2016

Hur fan gör man?

-Hur fan gör man?

Frågan får jag av en mamma som nyligen mist sitt barn. Hon undrar hur hon ska göra, hur hon ska kunna leva det här omöjliga livet. Jag vet inte vad jag ska svara och försöker minnas tillbaka till den där första tiden. Den som känns som ett töcken. Nora dog i mars månad och jag vet att vi var på landet hela sommaren som vi brukar. Men jag minns inga särskilda händelser mer än att vi var på en däckfirma och bytte däck. Kanske minns jag inte ens det men Facebook påminde mig idag med en bild från fyra år sedan.

Jag minns morgonkaffet och sömntabletten som tog mig från dag till dag. Känslan av morgonkaffet som tog mig från den ena dagen till den andra och vetskapen om sömntabletten som tog mig genom dagen. Så blev dagar till veckor som blev månader. Månader som bildade ett nytt underlag att sätta fötterna på. Det som likt tunn skör is på en vattenpöl blev tjockare och tjockare. Som jag till slut vågade gå på utan att titta ner för varje steg.

Länge överlevde jag utan att leva. Över tid, utan att förstå hur, så började liv leta sig in i det där överlevnadslivet. En mikrosekunds känsla av glädje, en strimma färg i det svartvita. Jag har lärt mig (och lär mig) leva ett nytt liv. Ett liv med sorg och saknad, glädje och lycka. För det är trots allt skillnad nu, det går upp och ner, men det lägsta nu är mycket högre än det högsta då.

”Ett andetag åt gången, en fot framför den andra, ett steg i taget” sa en mamma som miste före mig. Orden som blev min livboj och det enda råd jag kan ge tillsammans med ett citat från Noras fina onkolog Margareta Bergkvist ”att sörja är ett hårt arbete som tar tid, men jag vet ingen förälder som inte klarat det”.

Fuck cancer!

Ps. Att man inte kan bli sjukskriven längre än sex veckor för sorg är bedrövligt och sorgligt men den frågan kräver ett annat inlägg.

måndag 4 juli 2016

Hon är i paradiset nu!

Jag sitter med Harry i knät och läser hans bok med bilder på oss alla i familjen. Vår rutin när vi lämnar på förskolan. En ny praktikant med utländsk bakgrund frågar mig om jag har fler barn.

-Ja, jag har tre barn men vi förlorade storasyster Nora i cancer år 2012, säger jag och pekar på Noras foto i boken.
-Åh, hon är i paradiset nu så det är ingen fara, svarar praktikanten.
Jag hajar till. Vad säger hon? Paradiset? Som att det är något positivt.
-Men jag förstår att det är svårt, fortsätter hon och tittar på mig med varm och stadig blick.
Inget ”förlåt”. Inget flackande med blicken. Inget ”jag vet inte vad jag ska säga” utan ett svar från hjärtat. 

Ett förhållningssätt som vi i vår kultur har en del att lära oss av. Vi som är så rädda för att göra fel. Rädda för att säga fel. Rädda för att påminna om det svåra. Det som inte går att påminna om, för man kan inte påminna om något som aldrig glöms.

Jag kommer att tänka på när jag för ett par år sedan hade köpt några stenhjärtan att lägga på Noras grav. Jag bad Ivar ta ett till sig och ett till Harry.

-Vem ska ha de andra fyra? frågade Ivar.
-Jag tänkte att vi skulle lägga ett från oss var hos Nora, svarade jag.
-Ska hon få fyra och jag bara ett, det är orättvist, utbrast Ivar.

Jag minns att jag bet mig i tungan och frågade hur han tyckte det skulle vara. Han funderade fram och tillbaka och det slutade med två hjärtan till dem var. Två till Nora, två till Ivar och två till Harry. Rättvist alltså. Och jag minns att det kändes befriande. Att syskonrivalitet med ett syskon som är död känns levande och tillåtande. Liksom att låta alla Noras sidor få vara synliga. Hon var ganska snål och hon låste in sin lillebror på toaletten. Och hon var vår fina Nora som vi älskar och saknar i varje andetag.

-Varför låste hon in mig på toaletten, frågar Ivar ofta.
-Jag vet inte, men syskon kan vara dumma ibland, svarar jag alltid.

Det slår mig hur skönt det är med det raka och ärliga. När det svåra inte tassas runt och lindas in. Och det är okej att inte veta vad man ska säga. Jag vet inte heller alltid vad jag ska säga. Men jag vet att det känns fint att höra ”jag finns här och jag lyssnar om du vill berätta”. Det är inte alltid jag vill det och då kan jag svara ”tack, men inte just nu”.

Fuck cancer!

Skriv ut