Jag biter ihop.
Skolavslutning.
En av de tyngsta dagarna.
Barn i rader.
Sången om blomstertid.
Kammade hår, bara ben och nystruken bomull.
Glädje och förväntningar.
Jag håller emot.
Tills trycket blir för hårt.
Som ett duralexglas går det i bitar.
Mammaansiktet.
Sång från ettorna, tvåorna, treorna.
Och fyrorna.
Små vänner som blivit stora.
Där skulle hon stått.
Där skulle hon stått.
Aldrig mer.
Tänker jag.
Tänker jag.
Aldrig mer vill jag utsätta mig.
Nästa år står jag över.
Jag lappar ihop mammaansiktet.
Och pustar ut.
Det är ett år kvar till nästa gång.
Minst.
Minst.
Fuck cancer!
En grymt jobbig dag. Jag glömde frökens present hemma och blev tvungen att smita under alla sångframträdanden. Jag såg Alice dans och sedan var jag tillbaka när allt nästan var över.
SvaraRaderaÄntligen något bra med att ha blivit förvirrad och glömsk! Riktigt smart faktiskt! Jag tror det blir min grej hädanefter.
Kramar