Verkligheten

Ivar har lagt sig för natten. 
I Noras rum. 
Eftet ett tag hör jag snyftningar. 

-Är du ledsen Ivar? frågar jag. 
-Ja, jag tänker på Nora, svarar Ivar. 
-Vad tänker du då?
-Att jag aldrig får träffa henne igen.

Jag vill trösta.
Hitta orden som kan lindra och ta bort.
Och göra det omöjliga möjligt.

Jag är tyst och lägger mig hos honom.
Stryker över håret, torkar bort tårar
och smeker hans mjuka kind. 

Det är första gången han gråter. 
Och sätter ord. 
På hur det är.

Jag undrar vad han har tänkt.
Om det är verkligheten som klickat in.
Först nu. 

Fuck cancer!