söndag 22 mars 2015

Sorgen tystar

Vi står i hissen, Ivar och jag. 
Det slår mig att vi inte pratat.

-Ivar, vet du vad det är för dag imorgon? frågar jag. 
-Nej, eller jo det är fredag, svarar Ivar. 
-Nej, det är det inte men det är den 19 mars. 
-Då vet jag, det är exakt tre år sedan Nora dog. 
-Ja, det stämmer och jag borde ha pratat med dig om det för nu är vi mer ledsna än vanligt. 
-Varför då?
-För att minnena sitter i kroppen och gör sig påminda och då blir vi mer ledsna och irriterade och lättare arga än annars och det borde jag ha pratat med dig om så att du vet varför vi är sådana nu. 
-Ja, för det är inte så roligt när ni skäller på mig. 
-Nej, jag vet, förlåt för att vi skäller på dig. 
-Okej, men vet du vad det är på fredag?
-Nej, jag vet inte.
-Då är det rocka sockorna. 

Ännu en gång har det hänt. 
Sorgen har tystat och blicken vänts inåt. 
Energin har gått åt till att stå ut. 

Stå ut med att utanför känns påträngande. 
Att allt ljud blir buller. 
Och allt ljus känns bländande. 

Så vi har inte gjort det vi lovat oss att göra. 
Pratat och förklarat. 
För att göra det så bra och begripligt som möjligt för lillebror som lever mitt i.

Fuck cancer! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv ut