Som en våris

Som en våris som börjar släppa taget.
Det ledsna som börjar bubbla.
Som stiger i ögonen och blir en klump i halsen.

Minnen som sitter i kroppen.
Som gör sig påminda.
Och pockar på uppmärksamhet.

Tre år sedan operationen i huvudet.
Tre år sedan vi pustade ut för att operationen gått bra.
För att tumören var ute och risken för hjärnblödning var över.

Tre år sedan vi blev glada när vi fick åka hem.
Tre år sedan hem var Barncancercentrum avdelning 322.
Där vi kände oss trygga och lugna.

Tre år sedan vi lättade fick trappa ner på kortisonet.
Tre år sedan vi fick en paus.
En kort innan helvetet bröt ut igen.

Tre år sedan det bara var en månad kvar.
Trettio dagar tills livet tog slut.
Och började om med sorgen som en ständig följeslagare. 

Fuck cancer!