onsdag 10 december 2014

Dela rum

Mentalt har den pågått länge, rensningen, den i Noras rum. 
Rummet som mest blivit som ett skräprum men som ska bli Harrys nu. 
Plötsligt en dag tar jag tag i det och börjar riva ut saker. 
Bestämmer mig för att inte rensa och inte slänga bara packa ner i kartonger och ställa i källaren. 
Som ett första steg. 

Det går sådär. 
Jag tittar ner på alla små saker som ligger huller om buller. 
Hello Kitty figurer i plast från hamburgerkedjan, pärlade armband, papperslappar, en biobiljett, gömmor med gammalt godis, en lapp från skolan. 
Känner hur stressen klättrar och varje liten sak känns viktig. 
Var för sig ett litet minne, de som jag inte kan få fler av. 

Känner rädslan för att något viktigt hamnar i den där lådan.
Att jag ska missa något. 
Jag biter ihop och packar ner eller snarare häller ner. 
Till slut blir det två stora flyttkartonger till källaren och tre kassar med skräp. 
Kvar står ett mysigt och städat Norarum med många tomma lådor redo för lillebrorsaker. 

De får dela rum nu, storasyster och lillebror. 
Ett sätt att sy ihop de två som aldrig träffats.  
Det känns fint.
Trots allt. 

Fuck cancer! 

5 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Förstår precis hur du känner. Henry delar ju också rum med Isaac och att göra rummet redo för en liten baby var bland det svåraste jag gjort. I slut ändan så blev det så att sängen flyttades ut och blev storasysters och vi satte in spjälsäng och skötbord. Resten är kvar som det var när han dog. Isaacs kläder finns kvar i garderoben men ihop flyttat så att lillebrors kläder får plats. Men nu börjar det bli trångt, var ska alla Henrys saker ta vägen? Jag laddar för att orka rensa lite som du har gjort. Men än är jag inte redo..... Stora kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, Camilla när ska man någonsin bli redo att rensa bort sitt barn? Skynda inte. Det blir när det blir. Kram

      Radera
  3. Och jag känner också igen. Lillasyster har ju Linneas rum. I början gav det mig panik. Jag ville att lillasyster skulle känna att det var hennes rum utan att "städa" bort Linnea. Nu inser jag att det är en LÅNG process. Successivt flyttar vi bort. Det är svårt, både för mig och lillasyster, men det går en liten bit i taget. Tack och lov har vi en gigantisk källare.
    Varm kram

    SvaraRadera

Skriv ut