Lättare att bära

-Man sörjer aldrig färdigt, säger hon som står på scenen precis framför mig, det fungerar inte så, avslutar hon. 

Stundtals känns det som att det är jag som pratar.
Som att hon står där och upprepar mina tankar.
Att hon ger min föreläsning.

Jag lyssnar på Malin Säwstam som förlorade sin man och två barn i tsunamin.
Hon berättar om hur hon och äldsta sonen ensamma kom hem från Thailand.
Om hur hon efter en tid bestämde sig för att återförenas med sin man och barn.
De på andra sidan.
Inte hur.
Bara att hon skulle.

Det kanske låter starkt och hemskt.
Men inte för mig.
Jag förstår precis.
Och minns hur det kändes.
Hur utvägen och det lätta fanns där om jag inte orkade mer.
Som en livlina.

Hon berättar om hur en av hennes överlevnadsstrategier blev att korta ner tidsperspektivet.
För att härda ut i smärtan.
Hur målsättningen blev att tänka en timme i taget.
Och hur varje dag gick ut på att ta slut så hon fick ta sin tablett.
Den som gjorde att hon fick sova.

Hon berättar om hur hon själv dog den där dagen.
Att hennes kropp finns kvar med en ny Malin i.
Den Malin som fått acceptera det som hänt. 
Som fått forma sig ett nytt liv och som kämpar dagligen med insikten om att det var så här det blev.
Och att det bara är hon som kan göra det bästa av det.

Jag minns och känner igen.
Och inser att det är skillnad.
Att jag faktiskt är friskare nu.
Starkare, gladare och mer rustad.
Men inte mindre sorgsen.
För sorgen kommer inte bli mindre.
Bara stundtals lättare att bära.

Och det är okej.
För nu. 

Fuck cancer!