Marcus och jag sitter och pratar om hur sorgen förändras.
Jag berättar hur jag känner mig nu.
Hur ilskan bubblar.
Och att jag bara vill ha henne tillbaka.
M berättar hur han nyligen beskrivit det som att han åkt till New York och sett fram emot ett besök på den bästa och nyaste restaurangen.
Istället får han ett bord på den näst bästa.
Hur han sitter där på restaurangen och tycker att det är bra.
Men inte bäst.
En fungerande metafor
För livet är okej.
Och kommer bli bra.
Men inte bäst.
Inte utan den bästa.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar