Trött

Hemma igen efter helgens Visommist träff. 
En helg med fina familjer som alla mist. 
En träff fylld av skratt och trevligheter. 
Och samtal och tankar om våra saknade. 

Efteråt kommer den. 
Tröttheten. 
Den förlamande tröttheten. 
Och denna gång även irritation och ilska. 

En trötthet jag känner igen. 
Den som alltid slog till när vi fick komma hem från sjukhuset. 
Blivit utskrivna för den här gången. 
Hem till hemsjukvård och några dagar, kanske en vecka, tillsammans hela familjen.

Det är bitterljuvt. 
Träffar jag ser fram emot slutar med kraschlandning. 
Jag stämmer av med de andra som känner likadant. 
Fortsättningsvis måste jag göra det som ledarna tipsade oss om från början. 
Att ta ledigt dagen efter.

Fuck cancer!