Less

"Det första året är värst"
"Det tar sju år att sörja förlusten av ett barn"
"Det tredje året efter man förlorat ett barn brukar vara det tyngsta"
"Du kommer alltid bära med dig sorgen men den blir lättare att leva med"

Den ekar i mitt huvud, faktan. 
Om hur den brukar vara. 
Sorgens normala.

Jag är less på att försöka förstå.
Less på att kämpa.
På ord som "ett steg i taget" och "tiden läker".
Eller "hon finns alltid med dig". 
Och less på att vara hon, hon som förlorat sin dotter.

Jag vill att mitt barn ska vara här.
Att hon ska komma tillbaka.
Det är det enda jag vill.
Åt helvete med allt annat.

Jag är så less på det här. 
Less på att leva med sorg. 
Less, less, less.

Fuck cancer!