Gråt

Hela vägen hem gråter han, lillebror Ivar. 
Gråter för att kusinerna åkt hem.
För att han haft så kul. 
Badat, hoppat, fiskat krabbor, berättat spökhistorier, spanat in späckhuggare, ätit glass och myst. 
Och för att det dröjer ett helt år tills de kan komma hit igen.

Jag vill också gråta.
Gråta över det som varit, det som blivit och det som inte blir.
Över tomrummet och den smärtsamma saknaden.
Jag tittar bakåt i backspegeln. 
Ser honom, tårarna och den tomma platsen.
Den där storasyster skulle suttit.

Jag sväljer klumpen i halsen och försöker trösta.
Oss båda. 

Fuck cancer!