torsdag 31 januari 2013

Lätt och trött

Lillebror är rädd. Jätterädd. Vägrar. Skriker och gråter. Med mammaansiktet på går min kraft åt till att övertyga om att det inte gör ont. Inte det minsta. Att jag själv gjort ultraljud många gånger. En av gångerna när lillebror låg i magen och han inte var större än en ärta. Men mina ord hjälper inte. För att de inte väger så tungt. Inte när man är fem år och rädd för att det ska finnas klumpar i magen. Och vet vad det innebär. 

Efter bestämda ord och ultimatum om uteblivet besök i leksaksaffären lyfter vi upp honom sprattlandes på sängen. Vi möter på hårt motstånd tills läkaren börjar dra med kameran över magen. Till slut slappnar han av och förstår att det inte gör ont. Inte alls. Och att inga klumpar syns på bildskärmen. Bara något som ser ut som en svart ballong som visar sig vara en kissblåsa full med kiss.

Det kommer kännas lättare. Nästa gång lillebror säger att han har ont i magen. För att det finns fakta att luta sig mot. Nu känns det tomt. För att jag är trött. Tröttare än tröttast. En trötthet som jag bara känner efter en dag på det där sjukhuset. Efter anspänning och rädsla. Och en resa i tiden. Tillbaka till gamla besök i ultraljudsrummet och oändligt många dagar och nätter på sjukhuset. 

Efteråt går vi förbi dagvården. Hälsar på sjuksköterskor och läkare. Några favoriter. Vi kramar om och säger hej. Det känns fint och varmt. Och svårt. 

Så åker vi hem. Via stora leksaksaffären. Lillebror får välja en belöning för att han varit modig. Modigare än modigast. Det blir polislego innan vi avslutar med semla på café.

Fuck cancer!

onsdag 30 januari 2013

Frigörelse

-Idag hämtar jag dig tidigt från dagis för vi ska åka till stora sjukhuset. 
-Varför då?
-För att man ska göra något som heter ultraljud på din mage. 
-Varför då?
-För att se att det ser fint ut i din mage. 
-Jag vill inte. 

Han blir ledsen och rädd. Börjar gråta. Vill inte, inte, inte åka till stora sjukhuset. Jag blir osäker. Förklaringen räcker inte. Jag känner det. Han känner det. Så jag säger som det är. Att man ska se så det inte finns några dumma klumpar i magen. Inte för att vi eller doktorn tror det utan för att utesluta och veta.  

-Men varför då?
-För att när man hittade Noras klump var den så stor och elak så man inte kunde få bort den. Om man hittar klumpar när de är pyttesmå så kan man ta bort dom så man blir frisk. 

Säger jag och känner att jag rör mig runt sanningen. Som runt en falnande eld. Närmar mig den men lägger lite ludd runt sanningen. För att hitta en klump tidigt är inte detsamma som att man blir frisk. 

Nu är han på dagis. Jag sitter hemma med min oro. Jag dras tillbaka till den där dagen. Den 18 september 2010. När jag och Nora åker till det stora sjukhuset för ett ultraljud. För att man känt en hård klump i hennes mage. Hur jag då hoppas och trycker bort min egen klump i magen. Skräcken. Ultraljudet som slutar med att jag svimmar. 

Idag ska det sluta med att vi åker hem. Med vetskapen om att det inte finns någon klump. Så vi kan slå bort oron för det värsta nästa gång han säger att han har ont i magen. Ett rationellt försök till frigörelse från skräcken. 

Fuck cancer!

tisdag 29 januari 2013

Relativt

På rasten fikar jag med några kurskompisar. Vi pratar om vinterkräksjuka. Om en liten tvååring som varit sjuk. Att hon varit riktigt dålig. De andra vid bordet nickar i sympati. 

Jag har också haft en tvååring som varit dålig av vinterkräksjuka. Riktigt dålig. Och det var tufft. Då. 

Nu är det liksom ingenting. För att jag har sett så mycket mer. Som tvååringar med droppställning. Och matsond. Med blåsor i munnen och hela vägen ner genom mat och tarmkanalen. På grund av gifterna som ska läka och ta bort.  

Jag har levt med en sjuåring som fått symptom likt vinterkräksjuka. Återkommande i intervaller om några veckor. Gång på gång på gång. Som varje gång hon piggnat till blir anfallen igen. Av gifterna som ska ta bort de oinbjudna cellerna. De som växer och förökas utan kontroll. 

I jämförelse blir vinterkräksjuka ingenting. Något övergående och ofarligt. Något som jag knappt kan förhålla mig till. Som gör att jag känner mig utanför. Får mig att undra om jag saknar empati. För att jag inte känner så mycket för den lilla tvååringen. Som nu är frisk igen. 

För mina sympatier förflyttas till korridoren på Barncancercentrum. Där det finns tvååringar. Och sjuåringar. Och många andra åringar. Med biverkningar som ingen kan föreställa sig. Om man inte varit nära. Som kämpar stenhårt med hoppet om vinstlotten. Den som ska utrota de oinbjudna cellerna. Chansen är 3 på 4 att man drar den där lotten. När man är barn och har cancer. 

Den som kan räkna förstår att 1 av 4 barn drar den andra lotten. Nitlotten som betyder att man trots stenhård kamp inte blir frisk. Som i och med det förlorar livet. För cancer kan man inte leva med längre än en kort period. Om man har tur blir den tiden värd att leva. 

I förhållande till det blir vinterkräksjuka något att längta till. 

Om man vill kan man bidra i kampen för livet.
Till Barncancerfonden som kämpar för att alla ska dra vinstlotten. 
Att 4 av 4 barn ska besegra cancer. 

Läs mer och bidra på www.barncancerfonden.se  

Fuck cancer!

söndag 27 januari 2013

Mångfald

Åsikter om trädet som inte står på vår grav är okej. Fakta är fakta och det står inte på vår grav. Och då kan vi inte göra som vi vill med det. Så vi kommer ta ner sakerna och hålla oss inom vår plats.

Personligen tycker jag att det är futtigt, småaktigt och snålt. Att man kunde väntat med kritiken och låtit tiden få ha sin gång tills det i alla fall gått ett år. För att det handlar om ett litet barns plats på en kyrkogård. Barn som det sammanlagt bara finns en handfull av på den här kyrkogården. Tack och lov.

Åsikter går isär. Vi lever i demokrati där vi får tycka och tänka fritt. Vi tycker olika och det är okej. Men det är onödigt att göra påhopp. Som att säga att vår grav är full av krimskrams som vi borde städa upp. För vad vi gör på vår grav är upp till oss. Och jag vill aldrig någonsin säga till vänner och barn som besöker graven att de inte får lämna något där. För att någon inte gillar krimskrams på en liten flickas grav. Och för att varje liten sak och besök från vänner vid graven värmer mitt mammahjärta obeskrivligt mycket.

Själv tycker jag inte om raka och hårda stenkanter runt gravar. Att påskliljor är ganska tråkiga. Och kransar och granris fantasilöst. Det tycker jag utan att bry mig om att någon annan väljer den typen av utsmyckning. För att jag gillar mångfald. Att det måste få vara olika. Och att det ena inte utesluter det andra.

Jag vill leva i ett samhälle som är tillåtande. Som bryr sig om människor. Respekterar varandras olikheter och ser det som en tillgång. Ett samhälle där vi har regler för viktiga saker. Sådant som betyder något på riktigt. Inte att futtiga regler ska följas för sakens skull.

Den som känt sig påhoppad eller sårad för att vi brett ut oss på kyrkogården vill jag be om ursäkt. Men jag ber inte om ursäkt för sakens skull. För att man inte kan hänga saker i ett träd för att inte alla kan göra det. För så vill inte jag att samhället ska vara. Att allt ska vara lika för att inte alla kan kan göra detsamma. Det tycker jag är snålt, dumt och futtigt. Och bygger inte upp någonting annat än rädsla för att göra fel. Där svart eller vitt blir det enda vi kan förhålla oss till. 

Trädfrågan har tagit sig för stora proportioner för mig. Jag känner mig ledsen. Bär på en känsla av att någon spottat på vår grav. Och ryckt åt sig en liten bit som det nu spelas boll med. Är rädd för att jag ska förknippa platsen med åsiktsbråk om ett träd. Platsen där min dotter vilar. Dit jag går flera gånger varje vecka och pysslar. För att behovet av att pyssla om henne sitter kvar i mig. Ett behov som inte tar sig samma uttryck på min farbror Nils gravplats. Lika lite som att min dotters och farbror Nils rum skulle sett likadana ut.

Fuck cancer!

lördag 26 januari 2013

Grattis farmor

En fin fotograf kommer hem och fotograferar storasyster och lillebror. Det blir många fina bilder. Skatter.

Samma kväll svarar jag på en väns mejl.

20120125 
"Vi har det ok. Nora mår fortsatt bra. Förkyld och lite hängig just nu men bortsett från det. Hon går i skolan och leker med kompisar. I övrigt kämpar vi på. Förstår inte själv hur vi håller ihop men det gör vi. Så länge hon mår bra så mår vi bra. Oron ökar så klart när hon inte gör det. Som nu tex när hon klagar på ont i huvudet. Tankarna far genast iväg till det värsta. Men även hon kan ju vara förkyld med feber och huvudvärk."

Dagen efter får vi veta det värsta. Det som mina tankar redan tänkt. Tankar som bromsats upp och sopats bort. En metastas växer i huvudet. En vändning vi inte kunnat förbereda oss på. Som ingen anat för att det inte händer. Förutom Nora.

Samma dag som sjuåringens älskade farmor fyller sjuttio år. Firandet uteblir. Blir utbytt mot nya tunga besked och ett litet rum på neurokirurgen. Rummet där luften är svår att andas. För att det delas med sjuåringens oroliga blick, vår skräck och ångest som nästan går att ta på.

Ett år har passerat. Det känns i kroppen. Minnen som tynger från en tid som är svår. Som kommer att bli svårare än svårast. Vägen mot slutet. Det definitiva.

Fuck cancer!





fredag 25 januari 2013

Fingertoppskänsla

Vilka normer ska råda i ett samhälle. För ytor som är våra gemensamma. Så som träd som står bredvid en grav. Vem bestämmer om hur och vad. Var går gränsen. 

Vi har förlorat en av de två finaste vi vet och blivit fint bemötta i alla steg. Fått extra omvårdnad som vi förstår är avvikelser från det vanliga. 

Till bårhuset fick vi komma så många gånger vi ville. Blev vänligt bemötta även på jourtid. Med prästen hade vi många samtal. Begravningsbyrån reducerade priset rejält. Priset på barnkistor är försumbara om man jämför. Noras fina läkare träffar oss fortfarande för samtal och ältande av det ofattbara. 

För att det handlar om fingertoppskänsla. Att i det extrema fallet göra lite extra. För det tillhör inte vanligheten att barn dör. Tack och lov.

För oss har det varit viktigt att Noras begravning och plats ska kännas barnslig och levande. Främst för hennes lillebror och vänners skull. För det är svårt att förlika sig med att en sjuårig liten tjej ska bo på en kyrkogård. Där stämningen inte är så varm och välkomnande precis.

I samband med jordfästningen hängde jag upp några små saker i trädet som jag då trodde stod på vår plats. För sent förstod jag att det står på allmän plats. Dock inte på någons grav. Tanken slog mig aldrig att smyckningen kunde störa. Kanske både naivt och dumt av mig. Men inte elakt menat. 
  
En av Noras bästa kompis har behövt lång tid för att förstå. Många månader gick innan han vågade besöka hennes plats. Så till slut infann sig modet. Och han blev positivt överraskad. Tyckte det var fint och vill besöka igen. Det betyder mycket för oss.   

För mig personligen skulle det kunna räcka som enskilt tungt vägande skäl. För att fingertoppskänsla ska tillämpas. Att göra lite mer för den som har det extra svårt. För även jag förstår att gränsen måste dras någonstans. 

Frågan om trädsmyckning börjar ta sig oanade proportioner. Som ett stycke kött som slängs ut till hungriga vargar. Det blir känsligt för mig. För att jag är skör och ledsen. Och för att jag tills nu känt mig glad över trädet. Att det får stå där och vara så där barnsligt och välkomnande. På min dotters plats. Platsen som jag inte vill att hon ska vara på. Som inget barn ska behöva vara på. Annat än som besökare. 

Fuck cancer!

onsdag 23 januari 2013

Trädet

Jag ligger på knä. Öppnar luckan till lyktan. Tänder ljus. Någon kommer fram. 

-Ursäkta. Jag har tråkiga nyheter. Vi har fått klagomål på trädet. Att det hänger för mycket saker i det. 

Jag tittar upp. Han som pratar ser snäll ut och har på sig arbetskläder. På bröstet står det "Svenska Kyrkan Kyrkogårdsförvaltningen".

-Men vem stör det? Att det hänger lite saker i trädet?
-Jag vet inte. Jag sa detsamma på kontoret. Men det finns alltid folk som stör sig. 
-Hon var sju år när hon dog och har vänner i samma ålder som kommer hit. Vi vill att platsen ska kännas välkomnande och barnslig för barnens skull. 
-Jag förstår. Men jag har bara fått order att säga till. 
-Men trädet står ju precis vid vår plats. 
-Ja, men trädet är vårt och om ni inte tar bort sakerna så måste vi göra det. 
-Okej, jag förstår. 

Vi säger inget mer. Men jag undrar. Vem har ont av ett litet träd vars nakna grenar är smyckade av små julgranskulor, några glittriga stjärnor, några pärlarmband, en fågelmatare och två ljuslyktor. Vid en sjuårig liten flickas plats på en kyrkogård.

Jag känner mig tom och arg. På den sura gubben eller tanten. För jag tänker att det är en sur gubbe eller tant som klagat. Men det vet jag ju såklart ingenting om.

Så tänker jag en stund. Och inser att jag kan strunta i den sura gubben eller tanten. Att det är Svenska Kyrkans Kyrkogårdsförvaltning det handlar om. För att de tar ställning för den klagande. Att den sura gubben eller tantens norm får vara rådande. De kunde bemött vederbörandes klagomål med orden. 

-Så länge det inte hänger något stötande i trädet så ser vi inte att utsmyckningen kan väcka anstöt.

Så undrar jag om det är någon sur gubbe eller tant som klagat. Eller om det är Svenska Kyrkans Kyrkogårdsförvaltning som tycker. Att man inte ska få smycka ett träd på en kyrkogård. På en sjuårig liten flickas begravningsplats. 

Själv tycker jag att små barn inte borde behöva ligga på begravningsplatser. Att mammor och pappor, vars barn ändå måste ligga på begravningsplatser, får hänga precis vad dom vill i träden bredvid. Och om trädsmyckning känns bra för mamman och pappan så skulle jag vara glad.  Alldeles oavsett vad min egen åsikt om trädsmyckning skulle vara. 

Fuck caner!


 

tisdag 22 januari 2013

Packning

20120827

Tittar i några små väskor.
Packade med saker.
Några stenar, ett paket näsdukar, ett lypsyl, en my little pony, ett gummiband.
Ser henne framför mig.
Med den typiska lilla packningen.

Ledsen.

Saknar.

Fuck cancer!

söndag 20 januari 2013

Större än

-Mamma, vilka skor ska jag ta?
-Dina vinterskor. 
-Jag vill ha dom där vinterskorna. Samma som dina. 
-Det är Noras vinterskor och dom är för små för dig. 
-Men mamma det är dom väl inte. Nora är ju större än mig. 

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer! 

lördag 19 januari 2013

Tio månader

Hon har gått bort.
Overkligt.  
Att en sjuårig liten tjej skulle gå bort. 
Utan mamma och pappa. 

Tio månader.
Förstår inte.
Fortfarande. 
Trots att jag vet. 
Att hon inte har gått bort.

Att hon är död. 
  
Fuck cancer!

fredag 18 januari 2013

Vaknar

Jag ska resa till USA. 
Vara borta länge. 
Det är bestämt. 

Hon kommer dö.
Utan mig. 
När det sker får jag veta per telefon.  

Gråter. 
Vaknar. 
Lättnad.

Fuck cancer!

torsdag 17 januari 2013

Sahlgrenska

På höger sida. 
Tornar den upp sig. 
Den stora byggnaden.  
Spårvagnen stannar. 
Jag får en klump i halsen.
Sväljer och går av.  

Blir påmind. 
Av platsen, tiden, lukten och ljuset.
Så många minnen.
Av hopp och förtvivlan. 
Försöker strukturera. 

Två år sedan.

När hoppet fanns. 
Och kampen var i full gång.
Strålning. 
Dag efter dag. 

Upp för backarna och n
er för backarna. 
Via kiosken. 
På dit eller hemväg. 
Lukten av kaffe. 
Surret av fläktar. 

-Mamma, kan jag få köpa godis?

-Ja, det kan du.

I hopp om att glädja. 

Och att hon ska äta några tuggor. 
Socker och färgämnen. 
Ingen näring men något för magen att jobba med. 
Hon köper men äter inte. 
För godis smakar inte gott.
Inte när man mår illa och har metallsmak i munnen.  

Ett år sedan. 

Neurokirurgen. 
Gränsförflyttning.
Livet som nu levs i skräcklandets inland. 

Med hemlängtan. 

Till ett annat sjukhus.  
På andra sidan stan.

Nio år sedan. 
I huset mitt emellan strålning och neurokirurgi blir hon till.
Ligger i frysen. 
Tinas upp.  
Fastnar, växer och föds. 

Minnen av hopp, förtvivlan, kamp och skräck. 
Och lycka. 
Livet före.
Livet med.
Innan livet utan.  

Fuck cancer!











onsdag 16 januari 2013

Överleva

Undrar. 
Om det är möjligt att leva utan. 
Kanske inte.  

Det verkar vettigt att svaret är nej. 
Att det är omöjligt. 
För att det inte är menat att jag ska leva. 
Att det är menat att jag ska överleva. 

Det känns lätt att tänka så.  
Och möjligt. 
För nu. 

Fuck cancer!

måndag 14 januari 2013

Bulle

Våren 2007

Minnen. 
Svaga.
Från förr.
Innan cancer.

Jag hämtar henne på förskolan.

Den med namnet Ädelstenarna.
Så fint och passande namn.
För visst fanns det ett gäng med ädelstenar där. 
Finaste ädelstenarna man kan tänka sig. 

Hon sitter i vagnen.

Vänder sig om och säger

-Latte, mamma. Latte.

-Tycker du att jag ska ta en Latte? Vill du att vi går och fikar?
-Ja.
-Okej då.

Vi går och fikar på favoritstället.

Preferenserna på kaffet är petigt. 
När vi närmar oss fiket säger hon.

-Bulle, mamma. Bulle.


Man får inte vara dum när man vet vad man vill ha. 

Så det blir latte med kaffe till mamma och bulle och latte utan kaffe till Nora. 
Gott och mysigt.
Lycka.

I tryggheten av att fikastunder som sådana aldrig skulle ta slut.

Jag hade fel och undrar.
Njöt jag av de där mysiga fikastunderna? 
Tillräckligt. 

Fuck cancer! 



lördag 12 januari 2013

Illamående

Kraftigt illamående. 
Legat hela dagen. 
På ett ställe i en ställning.  

Kommer på att vi har medicin mot illamående. 
Både tabletter och flytande. 
Receptbelagda med namnet Nora på. 
Jag tar två tabletter. 

Jag minns tillbaka på hösten 2010. 
De första sex veckorna när hon rasar i vikt. 
Blir så mager att revbenen syns på ryggen. 
Och benen har ett stort mellanrum. 
Som på ett skelett. 

För att hon mår illa hela tiden. 
Av cytostatika och den stora tumören. 
Som trycker och växer i den lilla magen. 

Tumören som visar sig väga ett kilo. 
Stor som en vuxen knuten hand. 
Ett kilo knuten hand fullproppad med små elaka celler. 
Elakare än elakast. 

Det är före hon får näringsdropp och matsond. 
Veckor som vi lämnas ensamma med en liten tjej som inte äter någonting. 
Som kräks, mår illa och har ont. 
Och rasar i vikt. 

Jag minns hur jag sitter på soffkanten med en skål yoghurt. 
Hon ligger på soffan. 
Samma soffa som jag legat i hela dagen idag. 

-Nora, du måste ta en tugga nu. 
-Mamma, jag vill inte. Jag mår illa. 
-Men du måste. 

Övergrepp. 
Det är vad det är.   
Hon tar den där skeden med youghurt. 
Vad nu den gjorde för skillnad. 
Gav mig lite lugn för en stund. 
För det där med föräldraskap och mat hör ihop. 

Senare har jag ett samtal med sjukhusets dietist.  
Budskapet är tydligt. 

-Tjata aldrig på henne om mat. Erbjud mat på regelbundna tider men värdera aldrig vad eller hur mycket hon äter. Det som slinker ner är bra om det så bara är en liten köttbulle. 
-Jag lovar. 

Jag håller det där löftet. 
Jag tjatar aldrig mer på henne om mat. 
Ofta biter jag mig i tungan av lust att be henne ta en liten bit till. 
Men jag biter ihop. 
Och säger aldrig mer ett värderande ord om hennes matintag.  
Det är jag stolt över.

Och jag lovar. 
Den som tvingat mig att ta en sked youghurt idag hade jag slagit till. 
Hårt.

Fuck cancer! 



fredag 11 januari 2013

Ljuständning

28 december 2012

Ljuständning i Domkyrkan.
Ett ljus för varje barn.
Som inte klarat kampen.
Mot cancer eller annan sjukdom.

-Vi tänder ett ljus för vår älskade dotter Nora. 

En fin stund.
Många ledsna.
Mammor, pappor, syskon, nära och kära.
Musik, dikter, några ord, en godnattsaga.

Fika efteråt.
Ett helt bord med oss som mist.
Som skrattar, pratar och äter.
Skulle kunna vara vilket gäng som helst. 

Utåt syns ingenting.  
Av smärta, saknad och sorg.
Men i varje person bor det minnen. 
Som vårdas lika ömt som dyrbara skatter.   
Tillsammans med minnen som önskas bort.  
Minnen som ingen någonsin borde behöva ha. 

Fuck cancer!



tisdag 8 januari 2013

Drömliv

Januari 2012

Terminsstart, vårterminen i ettan.

En stark tjej med kort mörk stubb, ryggsäck med Hello Kitty, rosiga kinder och spring i benen.

Skoldagar från åtta till tjugo över ett alldeles själv. Efter en höst där mamma eller pappa gått fram och tillbaka, lämnat på morgonen, hämtat hem på lunchen, varit med på gympan. För att äta i stora matsalen med alla barn är svårt när man är ovan och allt som oftast mår lite illa. Och att byta om i omklädninsrummet med en slang på bröstet är lite läskigt. 

Promenad hem oftast med kompis. Läxläsning, mellanmål, lek och skratt. Dagar som hinner bli ett par veckor. Ett drömliv som jag levt en gång förut, för sexton månader sedan.

Vi väntar på sämre syresättning och trötthet som p
åverkan av metastaserna i lungorna. Men det känns långt borta, lite som första dagen på semestern, för sjukdomen märks knappt.

Men ingenting blir som vi trott. 
Drömlivet blir snart en mardröm på ett sätt vi inte kunnat ana.

Fuck cancer! 

måndag 7 januari 2013

Gråt

Varje natt vaknar jag. 
Av gråt. 
Min gråt.

Jag vet inte om jag drömmer. 
Jag vet bara att jag gråter. 
En tyst och trög gråt.

Som att sorgen finns långt inne i mig. 
Inkapslad. 
Och det ledsna tar sig ut i små portioner. 
När jag sover.

Fuck cancer!

söndag 6 januari 2013

Aldrig fri

Det är så lite som krävs. 
För att ramla över kanten till skräcklandet. 

En tids sämre aptit. 
Lika lång tids klagande på ont i benen vid ansträngning.  
En förkylning som aldrig riktigt ger sig. 
Mörka skuggor under ögonen. 
Lite smalare. 
Och lite blek.  

Minnen som kommer tillbaka. 
Förflyttar mig bakåt i tiden. 
Som genom ett trollslag. 

-Mamma, jag orkar inte gå. Jag vill åka i vagnen. 
-Men Nora du är fem år. Ingen i din ålder åker i vagn. 
-Men jag orkar inte. 
-Det är för att du är en liten latmask. 

De där orden gnager i mig. 
Om latmasken. 
För redan då fanns de där. 
De elaka cellerna. 
En stor klump på vänster njure och många små i lungorna. 
Som tog kraften ifrån henne.  

Jag inser att jag aldrig blir fri.
Från oro och rädsla för cancer.
Att man aldrig blir det. 
Att ingen blir det. 
När man haft med den lömska sjukdomen att göra. 

En framgångsrik behandling. 
Som visar en röntgenbild utan spår. 
Eller en benmärg som är ren. 
Det är bra. Nu. 

Men ger inga garantier. 
För framtiden. 
En elak cell kan gömma sig och ligga och lura. 
Var som helst och hur länge som helst. 
Medicinerna som ska ta bort kan också ge. 

Man är aldrig fri. Det är ingen. 
Men har man bjudits in.  
Levt livet med. 
Då är det nära. 
Till skräcklandet. 
Både på riktigt och i fantasin.  

Fuck cancer!


lördag 5 januari 2013

Matsond

Övergrepp. 
Det är så det känns. 
Så här i efterhand. 

Matsond genom näsan ner i magsäcken. 
Nödvändig. 
För att det är viktigt att få mat genom magen. 
För tarmarnas skull. Bland annat. 

Hon väger tjugoen kilo när hon blir sjuk. 
Sex veckor senare knappt sexton. 
Ser ut som ett av fattighjonen i Emil.  
Mager och några få hårtestar på huvudet. 
Intravenöst matdropp ordineras. 
Och matsond i näsan sätts in. 

Vi kämpar på. 
Ökar mängden sondmat långsamt. 
Startar på trettio ml. 
Fem gånger om dagen. 
Har en målsättning på flera dl. 
Kommer aldrig över en. 

För hon kräks. 
Mer än hälften av gångerna. 
Kräks upp den fruktansvärda sondmaten. 
Som luktar illa. 
Väldigt illa.  

När jag kommer med brickan med sondmat, lackmuspapper, mediciner och lite annat tittar hon på mig och säger

-Snälla, jag vill inte. 

Jag gör det ändå. 
För att jag måste. 
För hennes skull. 
Jag önskar att jag aldrig behövt göra det. 
För den där bedjande blicken sitter kvar i mig. 

Efter några månaders sondmatning. 
Och obeskrivligt hårt kämpande.  
Så kommer räddningen. 
Från oväntat håll. 

Lillebror drar ur den. 
Inte med mening. 
Under ett bråk. 
Storasyster skriker och gråter.  
Ett övergrepp det också. 

Vi blir arga. 
På lillebror. 
Pratar allvar.  
Länge. 

Men det blir ingen mer matsond efter det. 
En obeskrivlig lättnad för storasyster. 
Och för mig. 

Tack lillebror. 
Du visste nog vad som var bäst för storasyster.  

Fuck cancer!



fredag 4 januari 2013

Katten i hatten

-Mamma, jag vill titta på "Katten i hatten" säger lillebror. 

Jag sätter på den. 
Filmen. 
Och minns tillbaka. 
När vi såg den första gången. 

Några dagar före julafton 2010. 
När hon blir inlagd. 
Utan immunförsvar med feber och stigande crp. 

Det finns inga platser på avd 322. 
Det är ont om platser överallt på barnsjukhuset. 
Men vi får en plats till slut. 
På avd 334. 
En utredningsavdelning. 
Vi är de enda som ligger där den natten. 

Där hittar vi filmen. 
"Katten i hatten". 
Hon tittar på den. 
Om och om igen. 
Och skrattar högt. 

Vi får låna med filmen. 
När vi flyttar till avd 322. 
Där det blir ledigt natten efter.  
Om vi lovar att lämna tillbaka den. 
Vi lovar men håller inte vårt löfte.  

Storasyster tittade ofta på den där filmen. 
Nu tittar lillebror på den.
Och skrattar högt. 
De sjuka barnen på avd 334 får fortsätta klara sig utan "Katten i hatten". 
Förlåt. 

Fuck cancer!

onsdag 2 januari 2013

Overklighet

Då och då kommer den.
Som en impuls. 
Känslan av overklighet. 
Jag tittar mig över axeln. 
Och undrar. 

Har det här hänt?
Det ovanligaste. 
Eller är det en dröm. 
Den ondaste av drömmar. 

Så ser jag bilden
Den stora på väggen. 
Där hon tittar. 
Med stolt blick. 
Vackrare än vackrast. 

Och jag kallas åter. 
Till verkligheten. 
Hon finns inte. 
Annat än på bild, 
film och inne i mig. 

Fuck cancer!



tisdag 1 januari 2013

Nytt år

Första dagen.
På nya året. 
Det första utan. 
Den finaste. 

Det känns. 
Ingenting. 
Helvetesåret är över. 
Ligger bakom. 

Ett nytt år. 
Nya utmaningar. 
Som kommer bli erfarenheter.
Att klara av det.  
Sorgen och saknaden.

Tid som väver.
Ett mönster. 
Som ger ett nytt sätt. 
Att leva. 
Livet utan. 

Fuck cancer!


Skriv ut